En sjukpensionärs liv och leverne

Har inte haft, varken energi eller inspiration för att skriva och uppdatera bloggen. Dagarna har bara varit transportsträckor till kvällen, när jag kunnat gå och lägga mig och försöka sova bort allting. Trots att jag varit trött, har värken gjort att jag ändå inte kunnat sova. Sömn- och värktabletter har inte fyllt någon funktion alls. Har kommit fram till att, den psykiska smärtan har byggt på den fysiska, så inga värktabletter i världen har hjälpt. Vågar inte stoppa i mig hur många som helst heller. Blir seg och slö om jag tar för många. Funderat på att beställa tid hos en psykolog, men vet ju vad problemet är och att jag måste komma ur det, så vet inte vad en psykolog skulle kunna hjälpa mig med. Har ingen större lust att vända ut och in på mig själv inför en vilt främmande människa, som inte har en aning om hur det känns att förlora ett barn. Man måste ha varit med om det för att förstå. Just nu vill jag bara att vardagen ska fungera något sånär som vanligt och jag vet att jag kommer dit så småningom. Dom dagar som känns för jäkliga får jag kämpa mig igenom. Det blev lite för mycket på väldigt kort tid och jag kan knappast räkna med att det ska gå lika snabbt att komma igen.

Saknar dig Gösta även om du kommer och hälsar på ibland. Mår alltid lite bättre efter dina besök och jag vet ju att jag kommer att träffa dig igen. I går kände jag att jag fick tillbaks lite av mitt gamla jag och den känslan sitter i i dag även om det är väldigt tidigt på morgonen. Har inte sovit så många timmar så nu får jag köra i gång perkulatorn och få lite kaffe. Återkommer.