Förlora ett barn

  
Undrar hur lång tid det tar innan jag förstår att jag mist ett barn. Det har gått fem månader. Fem månader med känslor som jag försöker hantera på mitt sätt. Ibland, fruktansvärt jobbigt, gråter och förbannar. Ibland glädje för att han slapp lida så länge och för att han gav oss Lukas. Men den mesta tiden är ett stort VARFÖR, skuldkänslor och ilska för att jag, hans mamma, inte förstod hur sjuk han var. Kunde jag ha gjort något? Men ingen, inte ens hans läkare, förstod. Men skall inte en mamma känna att något är fel.? Hur lång tid skall det ta?? Ilskan på läkarna är bland det svåraste att hantera. Ilskan på hans sk "vänner", som inte brydde sig innan. men som dök upp som svmpar ur jorden efter en störtskur. Ilskan på de "vänner", som inte visde honom sin respekt och kom till hans begravning. Det är något som jag aldrig kan förlåta. Mycket ilska är det.
Den här fredagen och lördagen har gått åt till att gråta och sova. Inget annat fungerar. Visst kan jag skylla på värmen, när ingenting fungerar. Tvätten hopar sig, sängen behöver renbäddas. lägenheten behöver en ordentlig genomgång, fönstren putsas. Jag lagar inte ens mat längre. Jag som älskar att laga mat.Jag tappar ord, glömmer, struntar i att svara i telefonen. Vill inte ha någon kontakt med världen utanför.
Näst äldste sonen gissde på att det är för mycket som snurrar och jag har svårt att sortera. Kan nog vara - och hopps på att det är så. Nu blir det en begravning till och jag tror inte jag orkar det. Nu hoppas jag på en hel sammanhängande sömn i natt
Väntar på korten från lasarettet, som dottern skulle mejla. Tror jag behöver dom för att kunna fortsätta bearbeta.
Har i alla fall sovit sammanhängande de sista två nätterna. Fem timmar utan avbrott. Alltid något. 1,5 sömntablett, men ändå. Man måste gå vidare. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0