En sjukpensionärs liv och leverne

Har inte haft energi eller motivation för att blogga. Efter att mitt lilla barnbarn, 12 dagar gammal, dog av plötslig spädbarnsdöd kändes det som att få ett slag i magen. Han begravdes den sista januari och att se den lilla kistan var skitjobbigt. Små barn ska ha hela livet framför sig. Inte lämna oss efter två veckor.

Farmors lilla änglabarnbarn.

Alla hjärtans dag fick hans far, min yngsta son åka akut till lasarettet. Hade gått med ont i magen en längre tid och ätit antibiotika i flera omgångar utan att bli bättre. Men nu hade han så ont så han knappt kunde gå. På sjukhuset konstaterades att han hade vätska i buken, som skulle tappas ur. När dom öppnade visade det sig att hela bukhålan var full av cancertumörer. Operation var inte möjlig utan han skulle behandlas med cellgifter. Alla gick runt och trodde att han skulle bli bättre och få komma hem. Men så blev det inte. Cellgifterna fungerade inte och den 22 mars lämnade han oss. Sista tiden var jobbig med mycket värk. Hans systrar bodde på patienthotellet för att kunna vara hos honom hela tiden och hans bröder kom varje dag och satt hos honom. Den 20 mars gifte han sig med sin Emma med bådas familjer närvarande. En fin men sorglig vigsel, som de ändå ville genomföra. Miste min yngste son bara 31 år gammal. Mina barn miste sin bror, Emma miste sin man, efter att bara månader innan mist sin yngste son och lille Lukas miste sin pappa och lillebror. Vad finns det för rättvisa i världen. Emma och Lukas bodde också på lasarettet sista tiden för att få vara tillsammans med gösta sista tiden.

 

Men livet måste gå vidare även om man helst skulle vilja krypa in under en sten och gömma sig. Den 18 april fick vi gå på ännu en begravning på kort tid. En fin begravning med många vänner närvarande, mycket blommor och Lasse Stefanz på cd. Gösta gillade dem.

Nu måste livet gå vidare utan honom. Han fattas oss och ibland väntar jag på att han ska komma hem. Tänker att jag skall ringa när det är nå´t jag behöver hjälp med. Det blir kanske lättare att hantera med tiden även om det inte känns så just nu. Kommer alltid att känna ilska och saknad, men blir kanske lättare att bära med tiden. En mamma ska inte behöva begrava sitt barn. Innan Gösta gick bort sa han, "mamma, det kan inte vara meningen att två personer i samma familj, ska behöva begrava sitt barn".